Prisfastställande , alla avtal mellan företagskonkurrenter ("horisontellt") eller mellan tillverkare, grossister och återförsäljare ("vertikalt") för att höja, fixa eller på annat sätt upprätthålla priser. Många, men inte alla, prisavtal är olagliga enligt antitrust- eller konkurrenslagstiftning. Olagliga handlingar kan åtalas av statliga brottsliga eller civil verkställande tjänstemän eller av privata parter som har lidit ekonomiska skador till följd av uppförandet.
Horisontell prissättning
Exempel på horisontella prisfastsättningsavtal inkluderar avtal för att följa ett prisplan eller intervall; för att fastställa lägsta eller högsta priser; att annonsera priser tillsammans eller att begränsa prisannonsering; att standardisera försäljningsvillkor såsom krediter, påslag, byten, rabatter eller rabatter; och att standardisera paketet med varor och tjänster som ingår i ett visst pris. Alla sådana avtal är i sig olagliga enligt USA: s antitrustlag. domstolen kommer att anta att något sådant avtal är konkurrensbegränsande och inte kommer att lyssna på argument om att avtalet faktiskt förbättrar kvalitet, konkurrens eller konsumenters välfärd i ett visst fall. Horisontella prisfastsättningsavtal är också olagliga enligt Europeiska unionens (EU) konkurrenslagstiftning, där de på samma sätt är föremål för så kallade hårdkärniga begränsningar.
Det finns inget olagligt om konkurrenter som faktiskt ställer samma priser eller ens om att de gör det medvetet. I en helt konkurrenskraftig marknad kan man förvänta sig att detaljister säljer sina varor till samma priser. Brottet ligger i att de fastställer (eller höjer eller upprätthåller) priser genom att ingå avtal med varandra. (Avsnitt 1 i US Sherman Antitrust Act [1890], till exempel, förbjuder något ”kontrakt, kombination eller konspiration” som begränsar handeln.) Avtalet, för att vara ett brott, behöver inte fastställa ett särskilt pris. Snarare rynkar lagen på alla överenskommelser som stör konkurrenternas förmåga att fastställa sina egna priser med fullständig frihet. Avtal som anger prisklasser fastställer således formler för prisändringar,eller ge riktlinjer för konkurrenternas svar på förändringar i deras kostnadsstrukturer är alla överträdelser, även om de varken fastställer ett exakt gemensamt pris eller eliminerar all möjlig priskonkurrens. Inte varje konkurrent på marknaden behöver delta i avtalet. Till och med ett avtal mellan två små konkurrenter på en enorm, upptagen och i övrigt konkurrensutsatt marknad skulle vara ett brott.
Analys av horisontell prissättning
Ekonomer är generellt överens om att horisontella prisavtal är dåliga för konsumenterna. Konkurrens sänker normalt priserna, eftersom konkurrenter försöker locka varandras kunder. På en konkurrensutsatt marknad inser därför konsumenten största möjliga mängd konsumentöverskott - värdet för konsumenten av varan utöver vad konsumenten faktiskt måste betala för det. Prisavtal, eftersom de minskar konkurrenternas förmåga att reagera fritt och snabbt på varandras priser, minskar konsumentöverskottet genom att störa den konkurrensutsatta marknadsplatsens förmåga att hålla priserna låga. Viktigare, horisontella avtal mellan konkurrenter kan underlätta deras gemensamma förvärv av marknadsmakt - förmågan att upprätthålla högre priser än fri konkurrens skulle tillåta, utan att förlora kunder.Ett tillräckligt brett avtal kan göra det möjligt för konkurrenter att fungera som de facto monopolister, höja priserna och minska produktionen till nackdel för konsumenternas välfärd. Dessutom skulle de kunna göra det utan att få någon av effektivitetsfördelarna med en faktisk fusion eller konsolidering.
Det finns dock några kritiker av horisontellt prisbestämningsförbud. Vissa konservativa ekonomer hävdar att det knappast är värt att övervaka horisontella prissättningsarrangemang, eftersom de är ekonomiskt instabila. Varje medlem i ett horisontellt prisfastsättningsavtal har ett starkt incitament att defektera och i hemlighet erbjuder lägre priser för att locka en större andel kunder. Dessutom kommer varje marknad med höga priser som orsakas av ett horisontellt avtal snabbt att locka nya aktörer, och de kan enkelt återställa priserna till konkurrenskraftig nivå. Slutligen är många ekonomer skeptiska till domstolarnas och åklagarnas förmåga att särskilja verkliga prissättningsarrangemang från andra komplexa arrangemang med legitima konkurrensfrämjande syften.
Dessutom har det funnits en del oro över det per se förbudet mot horisontella prisfastsättningsavtal i sammanhang där det är svårt för konsumenterna att bedöma kvaliteten på varor eller tjänster på egen hand. När det gäller medicinsk vård kan exempelvis patienter ofta inte själva bedöma om vården de får är av hög eller låg kvalitet. (Vård av hög kvalitet garanterar inte bra resultat, och patienter som har fått vård av dålig kvalitet kan ändå bli bättre.) Om vård av hög kvalitet är både dyr att tillhandahålla och svårt för konsumenter att upptäcka, går argumentet, sedan kraftigt pris konkurrens kommer att driva vård av hög kvalitet ut ur marknaden. Patienterna betalar inte mer för en vårdskillnad som de inte kan upptäcka eller verifiera. Å andra sidan, om priskonkurrens minimeras genom horisontella avtal,då kommer trycket att sänka kostnaderna genom att minska kvaliteten att minska.
Ett tredje argument mot förbudet mot övergripande prisavtal innebär att det är socialt önskvärt att korssubventionera tjänster för fattiga. Läkare, advokater och institutionella vårdgivare har ofta hävdat att en minskning av priskonkurrensen bland dem kan ge dem den kudde som behövs för att tillhandahålla nödvändiga tjänster till ett reducerat pris eller utan kostnad för fattigare konsumenter. (Ett annat, kanske mer intuitivt sätt att uttrycka detta är att kraftig priskonkurrens minskar vinstmarginaler och minskade marginaler leder till nedskärningar i välgörenhetsvård och pro bono-arbete.)
Även om konkurrenslagstiftningen inte har godtagit dessa argument har ett antal statliga och lokala lagstiftare och tillsynsmyndigheter skapat system enligt vilka konkurrerande vårdgivare, till exempel, kan ansöka om tillstånd att fastställa sina priser under noggrann statlig tillsyn för att subventionera lågkostnad ta hand om de fattiga. Dessa system skyddar leverantörerna från lagföring genom att utvidga statens immunitet mot antitrusthantering till att täcka deras privata handlingar.
