Lyx, ord som innebär en relativt stor förmögenhetskonsumtion för icke-väsentliga nöjen. Det finns dock ingen absolut definition av lyx, för uppfattningen är relativ till både tid och person. Det är en vanligt förekommande historia att lyxen från en generation kan bli nödvändigheter under en senare period; således kan ingen hård och snabb linje dras mellan lyx, bekvämligheter och nödvändigheter. Det privata badet var en av de romerska imperiets största lyx; på 1800-talet begränsades dess användning till stor del till de rika; idag kan det rankas bland nödvändigheterna i den utvecklade världen. Ur ett viktigt perspektiv kan lyx definieras som alla utgifter som överstiger den normala och vanliga levnadsstandarden för den klass som en individ tillhör. Problemet med lyx involverar ekonomiskt, socialt,och etiska överväganden.
Ekonomisk aspekt
Lyx har utan tvekan spelat en stor roll i historien om ekonomisk utveckling. Werner Sombart föreslog i sin Luxus und Kapitalismus att påvedömet och domstolarnas lyxiga utgifter stimulerade tillväxten av modern kapitalism. Uthyrningen av avlägsna gods koncentrerades på någon central plats och rikedom ackumulerades där. Detta skapade en relativt stor marknad för produkter från vissa industrier och de nödvändiga förutsättningarna för utveckling av kapitalistiska företag uppfylldes.
I Frankrike kombinerades den kontinuerliga dräneringen av rikedom från landsbygden till Paris och Versailles med ett ondskapsfullt system för beskattning och de betungande restriktionerna för feodal tid. Dessa förhållanden producerade å ena sidan en avsevärd mängd industriell verksamhet som noggrant främjades av statsman Jean-Baptiste Colberts merkantilistiska politik och hans efterträdare. Å andra sidan ledde de så småningom till störningar i den gamla sociala ordningen och oro i den franska revolutionen. Det är en av paradoxerna i historien att en helt motsatt syn och livsmetod - puritanernas,med sin starka moraliska fördömande av lyx och deras betoning på värdet av hårt arbete och avhållsamhet från all onödig konsumtion - borde ha bidragit ännu mer särskilt till kapitaltillväxt och till expansion av industri och handel i andra länder.
Lyx har också gjort sitt inflytande i andra riktningar. Således gav uppkomsten av handelsprinserna i Italien en ny riktning för hela konstförloppet. Den medeltida kyrkan upphörde att vara konstnärens främsta beskyddare, som nu i sitt arbete var tvungen att anpassa sig till de normer och smaker som de som tillhandahöll marknaden för sina produkter. Enkel fromhet gav vika för renässansperiodens överdådiga hedendom, och det i sin tur till den utarbetade ornamentik och dekorativa uppfinningsrikedom som kanske var bäst i Benvenuto Cellinis metallverk.
Lyx är den oundvikliga åtföljaren av rikedomens tillväxt, vilket medför ökningen och differentieringen av önskemål. Det faktum att mänsklighetens grundläggande behov av ett minimum av mat, kläder och skydd mot vädret relativt snart tillgodoses ger upphov till en efterfrågan på större variation och finare kvaliteter så snart inkomsterna stiger över den rena uppehället. Denna efterfrågan har tidigare varit en stor stimulans för den ekonomiska utvecklingen, för den har gett ett enormt starkt incitament till arbete och ansträngning.
Attityden hos många människor till de rika lyxiga utgifterna är en blandning av avund - ibland åtföljd av, men ofta saknad, en känsla av förbittring - och av godkännande baserat på populärt ekonomiskt resonemang. Det är en mycket utbredd tro att sådana utgifter är bra för handeln eftersom de får pengar att cirkulera och därför ökar sysselsättningen. Klassiska ekonomer, till och med Alfred Marshall, tvekade inte att förklara att detta resonemang baserades på ett misstag. De kom överens om att underhållet av racingstallar eller privata yachter eller inköp av magnifika pälsar eller smycken ger anställning till dem som bedriver de berörda branscherna och att de platser där dessa affärer ligger drar nytta av sådana utgifter.De hävdade att felaktigheten i ett sådant resonemang låg i att ignorera det faktum att de sammanlagda verkliga resurserna för att producera makt i ett land är begränsade när som helst. Det krävs en stor mängd kapital och arbetskraft för att tillverka och utrusta yachter och tävlingsstall, och detta kapital och arbete dras tillbaka från andra användningsområden som det skulle användas. Om den förmögenhet som konsumeras extravagant sparades och investerades skulle kapitalvolymen ökas, räntesatsen tenderar att sjunka och det skulle finnas en större efterfrågan på arbetskraft för att producera varor som konsumeras av andra delar av samhället.Om den förmögen som konsumeras extravagant sparades och investerades, skulle kapitalvolymen ökas, räntan tenderar att sjunka och det skulle finnas en större efterfrågan på arbetskraft för att producera varor som konsumeras av andra delar av samhället.Om den förmögen som konsumeras extravagant sparades och investerades, skulle kapitalvolymen ökas, räntan tenderar att sjunka och det skulle finnas en större efterfrågan på arbetskraft för att producera varor som konsumeras av andra delar av samhället.
Om det i ett kapitalistiskt samhälle plötsligt skedde en förändring av de rika klassernas utgiftsstandarder så att alla utgifter som vanligen erkändes som lyxiga betraktades med stark social missnöje, skulle dessa personer uppmanas att spara i mycket större skala tidigare, och mycket mer kapital skulle vara tillgängligt för produktion. Eftersom det slutgiltiga syftet med produktionen är konsumtion, skulle nettoeffekten av förändringen av politiken med avseende på utgifter vara att överföra ytterligare utgiftskraft till alla mindre rika medlemmar i samhället. De senare skulle dra nytta av högre penninglön på grund av den större efterfrågan på deras tjänster och från den ännu högre realenlöner, på grund av minskningen av räntan och den större produktionen av de typer av råvaror som de konsumerar. En del av denna ökade rikedom skulle konsumeras av de fattigare klasserna i form av lyx eller i ökad fritidsglädje. De slutgiltiga konsekvenserna av en sådan förändring skulle bero på de ekonomiska och sociala effekterna av denna överföring av realinkomst till de fattigare klasserna och på de rikare klassers vilja att fortsätta arbeta lika hårt och effektivt som tidigare för att producera inkomster som de inte gör själva åtnjuter konsumtionen och den konsumtion som de faktiskt överför till andra människor. Den klassiska synen på de ekonomiska effekterna av lyxiga utgifter accepterades hittills. Senare docksärskilt under påverkan av de idéer som lagts fram av ekonomen John Maynard Keynes fick diskussionen en ny vändning.
När den granskas noggrant, visar sig den klassiska uppfattningen bero på dess giltighet utifrån antagandet om full sysselsättning av samhällets tillgängliga resurser. Om det finns lediga resurser och om den sparande delen av samhället föredrar att hålla sina besparingar i form av pengar snarare än i form av investering i någon inkomstgivande användning (annat än köp av värdepapper), är eventuella ytterligare utgifter för delen av någon del av samhället ökar sysselsättningsvolymen och gör den totala nationella inkomsten större än den annars hade varit.
Även om det är sant, å ena sidan, att landet som helhet inte kan rädda det som det inte kan investera, kan en viss nivå av investeringar och besparingar komma att sakna att helt ockupera alla ekonomins resurser. Under dessa förhållanden kan en individs beslut att spara snarare än att spendera en del av inkomsten bara ha en effekt som orsakar andra individer en motsvarande förlust. Spararen kommer att ha ett större kommando över samhällets förmögenhet än tidigare, vare sig i form av pengar eller i form av värdepapper som har varit tvungna att säljas av andra medlemmar i samhället för att finansiera sina förluster, men de totala besparingarna på samhället kommer inte att ha ökat. Det är fortfarande sant att samhället normalt kommer att gynnas mer av en utökad investering än av en ökning av lyxiga utgifter.Om besparingarna annars skulle gå till spillo i en ökning av hamstringen, kommer dock en ökning av det som kallas "benägenheten att konsumera" öka den totala volymen sysselsättning och produktion och kommer inte, som i det klassiska fallet, att vara på kostnaden för en motsvarande investering som annars skulle ha gjorts. På detta sätt har det populära argumentet delvis kommit till sin rätt igen i förhållande till korttidsanalys och till vissa faser av konjunkturcykeln när det finns brist på effektiv efterfrågan.det populära argumentet har delvis kommit till sin rätt igen i förhållande till korttidsanalys och till vissa faser av konjunkturcykeln när det finns brist på effektiv efterfrågan.det populära argumentet har delvis kommit till sin rätt igen i förhållande till korttidsanalys och till vissa faser av konjunkturcykeln när det finns brist på effektiv efterfrågan.
