Shakespeare på teater

Hundra meter eller så sydost om den nya Globe Theatre är en ledig tomt omgiven av ett korrugerat staket markerat med en bronsplatta som platsen för den ursprungliga Globe Theatre 1599. Lite närmare den nya Globen kan man kika igenom smutsiga slitsfönster i ett svagt upplyst utrymme i källaren i en ny kontorsbyggnad, bredvid London Bridge, där ungefär två tredjedelar av grunden för Elizabethan Rose Theatre knappt kan göras ut. Lite längre västerut stiger den nya Globen upp på Bankside och hävdar bestämd kunskap om William Shakespeares teater och förtjänar beröm för att ha gjort det; men svårigheten att se de tidigare teatrarna i skuggorna från det förflutna representerar bättre vår förståelse av prestanda i Shakespeares teater.

Globe Theatre, förstorad kopia av en gravyr från 1612.

Handlande stil - realistisk eller melodramatisk - sceninställningar, rekvisita och maskiner, svärdspel, kostymer, hastigheten med vilken linjerna levererades, längden på föreställningen, ingångar och utgångar, pojkar som spelade kvinnliga roller och andra föreställningsdetaljer är fortfarande problematiska. Även publiken - bråkig, medelklass eller intellektuell - är svår att se tydligt. Forskare har bestämt något av mise-en-scène, men inte tillräckligt, och medan historikerna fortsätter sin noggranna forskning, kommer den bästa allmänna känslan av Shakespeare i hans teater fortfarande från de små pjäserna inom hans pjäser som under århundradena fortfarande ge oss något av känslan av prestanda i den elisabetanska teatern.

Den interna pjäsen dyker upp ofta i de tidiga pjäserna The Taming of the Shrew , Love's Labour's Lost och A Midsummer Night's Dream . Så tuktas en argbiggaär till exempel en teatralisk turné som består av pjäser som spelas in i pjäser och skådespelare som tittar på andra skådespelare som verkar sträcker sig till oändlighet. Hela världen är en scen i Padua, där teatern är den verkliga bilden av livet. I det yttersta ramspelet plockas den berusade tinkern Christopher Sly ur lera av en rik herre och transporteras till sitt hus. En liten förevändning är ordnad, bara för nöjen, och när Sly vaknar befinner han sig i rika omgivningar, tilltalad som adelsman, följde i varje önskan och väntade på av en vacker fru. Vid denna tidpunkt dyker professionella spelare upp för att ge underhållning. De är varmt välkomna och matade, och sedan sätter de upp en pjäs före Sly om tämjandet av Kate shrew.

Shakespeare spelar in spelproblemen och publiken mer detaljerat i A Midsummer Night's Dream . Inga spelare kan vara mer hopplösa än Nick Bottom, vävaren och hans amatörvänner, som i hopp om att vinna en liten pension utför det interna spelet Pyramus och Thisbe, för att fira det trefaldiga äktenskapet mellan hertig Theseus och två av hans hovmän. Bots företag är så bokstavligt inställt att det kräver att månen faktiskt lyser, att muren genom vilken Pyramus och Thisbe talar ska vara solid där och att skådespelaren som spelar lejonet försäkrar damerna i publiken att han bara är en make- tro lejon. Bokstavligheten som ligger bakom en sådan materialistisk teateruppfattning strider mot Shakespeares poetiska drama som skapade det mesta av sin illusion med ord, rika kostymer och några rekvisita. Även i andra avseenden utgör skådespelarnas snubblar, missade ledtrådar, feluttalade ord och rader, viljan att prata direkt med publiken, doggerelversen och allmän ovänlighet en dramatiker som mardröm av dramatisk illusion som trampas in i nonsens.

Den tillmötesgående publiken på Pyramus och Thisbe är socialt överlägsen skådespelarna men lite mer sofistikerad om vad som får en pjäs att fungera. Hertigen förstår dock att även om det här spelet kan vara, som hans förlovade Hippolyta säger, "de suddigaste grejerna" han någonsin hört, ligger det inom en nådig publiks kraft att förbättra det, för de bästa skådespelarna "är bara skuggor; och det värsta är inte värre, om fantasin ändrar dem. ” Men adelsmännen i publiken har lite av den nödvändiga publikens fantasi. De hånar skådespelarna och pratar högt med varandra under föreställningen. De är lika bokstavliga på sitt eget sätt som skådespelarna, och som om de inte är medvetna om att de också är skådespelare som sitter på en scen, skrattar de åt vad orealistiska och triviala saker alla spelar och spelare är.

Nödvändigheten av "symbolisk prestanda", som indirekt försvaras i dessa tidiga pjäser genom att visa en alltför realistisk motsats, förklaras och be om ursäkt direkt i Henry V , skriven omkring 1599, där en kör talar för den "böjande författaren" och hans skådespelare som "tvingar en pjäs" på "ovärdiga byggnadsställning", scenen för Globens "trä-O". Här kan "tid, ... siffror och på grund av saker, / ... inte i deras enorma och rätta liv / presenteras" av spelare och en dramatiker som oundvikligen måste "i litet rum [begränsa] mäktiga män."

I Hamlet ( c. 1599–1601) erbjuder Shakespeare sin mest detaljerade bild av teaterföreställningen. Här kommer en professionell repertoargrupp, som liknar Shakespeares egna Chamberlain's Men, till Helsingör och framför The Murder of Gonzagoinför den danska domstolen. När de väl anlände till det danska palatset är spelarna tjänare, och deras låga sociala ställning avgör deras behandling av kungens rådmästare, Polonius; men Hamlet hälsar dem varmt: ”Ni är välkomna, herrar; välkomna alla. Jag är glad att se dig väl. Välkommen, goda vänner. ” Han skämtar bekant med pojken som spelar kvinnliga delar om att hans röst fördjupas, vilket kommer att avsluta hans förmåga att spela dessa roller, och twitterar en av de yngre spelarna om sitt nya skägg: ”O, gammal vän! Varför, ditt ansikte är tappat sedan jag såg dig senast. Kommer du att skägga mig i Danmark? ” Hamlet är en teaterbuffert, som en av de unga herrarna eller advokaterna från Inns of Court som satt på scenen eller i galleriboxerna ovanför scenen i Londons teatrar och kommenterade högt och kvick på åtgärden.Liksom dem känner han till de senaste neoklassiska estetiska standarderna och ser ner på vad han anser som den populära teaterens grovhet: dess rantande tragedier, melodramatiska skådespelstilar, delar "för att riva en katt i", bombastiska blanka vers, "oförklarliga dumma föreställningar, ”Vulgära clowner som improviserar för mycket, och den grova publiken av” grundare ”som tittar på pjäsen från gropen. Prinsen har förhöjda åsikter om att agera - "Passar handlingen till ordet, ordet till handlingen, ... är inte långt ifrån naturens blygsamhet" - och av lekkonstruktion - "väl smält i scenerna, nedlagd med lika mycket blygsamhet som listig. ””Vulgära clowner som improviserar för mycket, och den grova publiken av” grundare ”som tittar på pjäsen från gropen. Prinsen har förhöjda åsikter om att agera - "Passar handlingen till ordet, ordet till handlingen, ... är inte långt ifrån naturens blygsamhet" - och av lekkonstruktion - "väl smält i scenerna, nedlagd med lika mycket blygsamhet som listig. ””Vulgära clowner som improviserar för mycket, och den grova publiken av” grundare ”som tittar på pjäsen från gropen. Prinsen har förhöjda åsikter om skådespel - "Passar handlingen till ordet, ordet till handlingen, ... ojämn inte naturens blygsamhet" - och lekkonstruktion - "väl smält i scenerna, nedlagda med lika mycket blygsamhet som listig. ”

Spelarna uppfyller inte Hamlets neoklassiska standarder i både sin skådespel och sina spel. Mordet på Gonzago är en gammaldags, retorisk, bombastisk tragedi, strukturerad som ett moralspel, som börjar med en dum show och fylld med styva formella tal. Men pjäsen "håller" som "spegeln upp till naturen, för att visa dygd hennes särdrag, förakta sin egen bild, och själva åldern och kroppens tid hans form och tryck." Mordet på Gonzago avslöjar , med all sin konstnärliga grovhet, Danmarks dolda sjukdom, mordet på den gamla kungen av hans bror.

Men effekten på publiken av denna teater sanning är inte vad varken Hamlet eller Shakespeare kan hoppas på. Gertrude misslyckas med att se, eller ignorerar, spegeln av hennes egen otrohet som spelardrottningen höll upp till henne: ”Damen protesterar för mycket, tycker.” Claudius, som inser att hans brott är känt, planerar omedelbart att mörda Hamlet. Även kritikern Hamlet är en dålig publik. Under föreställningen gör han höga kommentarer till andra publikmedlemmar, betar skådespelarna, kritiserar pjäsen och saknar sin huvudsakliga poäng om nödvändigheten av att acceptera världens och sig själva brister.

Prestanda i dessa interna pjäser är i vissa avseenden alltid otillfredsställande och publiken måste för det mesta läsa Shakespeares egna åsikter om teaterfrågor i omvänd riktning från dessa spegelfaser. Först nära slutet av sin karriär presenterar Shakespeare en idealiserad teater med absolut illusion, perfekta skådespelare och en mottaglig publik. I The Tempest ( c.1611), Prospero, som bor på en mystisk havsö, är en trollkarl vars konst består av iscensättning av förlossande illusioner: storm och skeppsbrott, en allegorisk bankett, "levande drolleries", en äktenskapsmask, moraliska tablåer, mystiska sånger och symboliska scenverk . Alla dessa "playlets" har för en gångs skull den önskade effekten på de flesta av deras publik, vilket ger dem erkännande av tidigare brott, omvändelse och förlåtelse. I Ariel, andan av fantasi och lekfullhet, och hans "rasande" av "mer krävande kamrater", finner dramatikern äntligen perfekta skådespelare som utför sina kommandon med blixtsnabbhet och tar vilken form som helst på ett ögonblick. Prosperos största spel är hans "maska ​​av Juno och Ceres", som han arrangerar som ett förlovningsfirande för sin dotter och prins Ferdinand. Masken berättar för de unga älskarna om den oändliga variationen, energin,och fruktbarhet i världen och försäkrar dem om att dessa saker kommer att bli deras att njuta av i deras äktenskap.

Men Shakespeares gamla tvivel om pjäser, teatrar, spelare och publik fortfarande tystas inte. Prosperos masque bryts av av en massa berusade roddies, och han, som någon medeltida poet som skriver sin palinod, avskräcker sin "grova magi", bryter och begraver sin personal och dränker sin bok "djupare än någonsin stupade ljud." Den stora masken talas endast något som "en del fåfänga av min konst", och när föreställningen är över är skådespelarna och pjäsen, hur extraordinära de än har varit ett ögonblick, borta för alltid, "smälter i luften, in i luften. ”

Att titta på den elisabetanska teatern genom Shakespeares interna pjäser är att, som Polonius råder, "genom riktningar hitta riktningar." Det är sällan att ta rakhet, men de interna pjäserna avslöjar ändå de aspekter av presentationen som regelbundet lockade Shakespeares uppmärksamhet. Hans egna professionella skådespelare var förmodligen inte lika grova som Botten amatörspelare, och hans spel var inte heller på något sätt så gammaldags som Mordet på Gonzago. Och han tyckte aldrig att skådespelare var lika smidiga och tillmötesgående som Ariel och hans andliga sällskap. Men när han skildrar sina spelare, sin scen och sin publik ironiskt återvänder han alltid till samma prestationsfrågor. Presterar spelarna dåligt? Hur realistisk är scenuppsättningen? Hör publiken och ser pjäsen i rätt fantasifulla anda, och rör det dem mot någon form av moralisk reformering? Är pjäsen sammansatt på ett effektivt sätt? Ibland ber poeten om ursäkt för illusionens nödvändighet på sin bara scen, liksom kören i Henry V ; ibland skrattar han av överdriven realism, som i Pyramus och Thisbe; ibland beklagar han den teatraliska illusionens förgänglighet som Prospero gör; och ibland hånar han sin publik för att han inte har gått in i den artificiella verkligheten av den kreativa fantasin. Men alla hans sneda kommentarer om föreställningen i hans teater visar en relativt grov och begränsad föreställning på själva scenen kontrasterad med fantasin, i dramatikerns ord och publikens mottagande, för att skapa förståelse och moralisk förnyelse genom illusion.