Japanska civillagen , japanska Mimpō , en del av privaträtten som antogs 1896 som, med modifieringar efter andra världskriget, förblir i kraft i dagens Japan. Koden var resultatet av olika rörelser för modernisering efter Meiji-restaureringen 1868. En juridisk kod krävdes som skulle fylla behoven hos det nya fria företagssystemet som dominerade med upplösningen av feodala markinnehav. Samtidigt ville japanerna presentera sig för världen som en modernare nation i hopp om att omförhandla vissa ogynnsamt balanserade och ofta till och med förödmjukande fördrag med västerländska länder. Den resulterande koden modellerades efter det första utkastet till den tyska civillagen, i sig mycket romersk i struktur och innehåll.
Läs mer om detta ämne civilrätt: japansk lag Upprättarna av den japanska civillagen från 1898 undersökte många rättssystem, inklusive franska, schweiziska och gemensamma lagar, ...Koden är uppdelad i fem böcker. De som har familj och arv behåller vissa rester av det gamla patriarkala familjesystemet som var grunden för japansk feodalism. Det var i dessa avsnitt som de flesta efterkrigsrevisionerna gjordes. Vid den tiden ansågs det inte längre vara nödvändigt eller önskvärt att hyra det förflutna, och avsnitten om familjerätt och arv fördes närmare europeisk civilrätt.
Skrivningen av koden framkallade stor oenighet mellan delar av de japanska juridiska och kommersiella samhällena, till stor del om hur mycket japansk sed som ska inkluderas. Det var också oenighet om huruvida koden skulle baseras på det franska eller det engelska lagsystemet. Denna oenighet uppstod från den ganska konstiga positionen för båda dessa system i japanska juridiska skolor och domstolar. Efter restaureringen hade lagskolor inrättats som gav kurser i både engelsk och fransk lag. På grund av hur kurserna och tentorna konstruerades var det möjligt att bli advokat eller domare genom att bara känna till ett rättssystem. I sina rättssalar administrerade vissa domare endast fransk lag och andra endast engelska.
Efter att den första japanska civillagen hade antagits 1890, med mycket liten debatt, uppstod en storm av kritik från det juridiska samfundet. Denna kod hade arbetat av en fransk jurist, Gustave-Emil Boissonade, som också hade skrivit straffrättsliga och straffrättsliga koder från 1882. Motståndarna hävdade att japanska advokater som utbildades i Det franska systemet skulle ha en fördel jämfört med dem som är utbildade på engelska. Vidare baserades den föreslagna kommersiella koden på tyska lagar, och det fanns många advokater och personer som ägde sig åt handel som ansåg att det skulle vara förvirring om de två koderna baserades på olika lagar.
Koden gjordes till en politisk fråga av de som ville bevara den gamla feodalismen, som anklagade att de gamla tullarna, särskilt det patriarkala familjesystemet, hade ignorerats i Boissonades individualistiska kod. En reviderad kod producerades, baserad på det första utkastet till den tyska civillagen, men gav den gamla tullen betydande vikt, särskilt inom familje- och arvsrätten. Den slutgiltiga tyskbaserade koden var i de flesta avseenden mycket lik den för Boissonade, båda med starkt skydd för markfastigheter. Koden utfärdades 1896 och trädde i kraft 1898.
