Ijtihād

Ijtihād , (arabiska: "ansträngning") i islamisk lag, den oberoende eller ursprungliga tolkningen av problem som inte exakt täcks av Koranen, Hadith (traditioner om profeten Muhammeds liv och yttranden) och ijmāʿ (vetenskapligt samförstånd). I det tidiga muslimska samfundet hade varje adekvat kvalificerad jurist rätt att utöva ett sådant originaltänkande, främst i form av raʾy (personlig bedömning) och qiyās (analogt resonemang), och de som gjorde det kallades mujtahid s. Men med kristalliseringen av juridiska skolor ( madhhabs) Under ʿAbbāsiderna (regerade 750–1258) kom jurister från majoritetssunnitgrenen av islam att associeras med en eller annan av lagskolorna och formulerade sin juridiska tanke inom ramen för deras skolas tolkningsprinciper och mot bakgrund av dess doktrinära prejudikat. Med tiden organiserades individs kvalifikationer för att utöva ijtihād i nivåer, allt från den absoluta mujtahiden , som inte var bunden av något prejudikat och fri att utveckla sina egna tolkningsprinciper, till den absoluta muqalliden ("efterföljare", "lekman"), som var tvungen att följa auktoritativa jurister utan tvekan.

Vid 1500-talet hade sunnitiska jurister i stor utsträckning kommit till slutsatsen att ijtihād inte längre var ett alternativ i några men verkligt nya rättsfall. Men sedan 1800-talet har reformatorer använt uppmaningen till förnyad ijtihād som ett samlingsrop för att kämpa för lagliga reformer och för att kritisera lagarna.

En i stort sett likartad förståelse av ijtihād och dess motsats taqlīd (obestridlig överensstämmelse med prejudikat och tradition) finns i samtida shisism, även om shiiter allmänt betraktar ijtihād som en pågående process. Lek individer måste följa en levande utövare av ijtihād som är certifierad som en mujtahid genom studier i ett seminarium.

Den här artikeln har senast reviderats och uppdaterats av Noah Tesch, biträdande redaktör.