Territorialvatten , i internationell rätt, det området av havet omedelbart intill en stats stränder och underkastat den statens territoriella jurisdiktion. Territorialvatten ska således åtskiljas å ena sidan från öppet hav, som är gemensamt för alla länder, och å andra sidan från inre eller inre vatten, såsom sjöar som är helt omgivna av det nationella territoriet eller vissa vikar eller flodmynningar.
Historiskt har begreppet territorialvatten sitt ursprung i kontroversen över havets status under den formande perioden av modern internationell rätt på 1600-talet. Även om doktrinen att havet till sin natur måste vara fri för alla så småningom upprätthölls, erkände de flesta kommentatorer att en kuststat behövde utöva viss jurisdiktion i vattnet intill dess stränder som en praktisk fråga. Två olika begrepp utvecklades - att jurisdiktionsområdet skulle begränsas till kanonskott och att området skulle vara ett mycket större bälte med enhetlig bredd intill kusten - och i slutet av 1700-talet sammanföll dessa koncept i en kompromissvy som föreslog en fast gräns på 3 nautiska mil (1 marin liga eller 5,45 km). 1793 antog USA tre mil för neutralitetsändamål,men även om många andra maritima stater under 1800-talet erkände samma gräns, vann det aldrig en sådan allmän acceptans att det blev en obestridd regel i internationell rätt.
Under denna historiska utveckling blev det avgjort att bältet med territorialvatten, tillsammans med havsbotten och undergrunden under det och luftrummet ovan, ligger under kuststatens suveränitet. Denna suveränitet kvalificeras endast genom en oskyldig rätt - dvs. fredlig transitering som inte påverkar kuststatens goda ordning eller säkerhet - för handelsfartyg från andra nationer. Rätten till oskyldig passage gäller inte för nedsänkta ubåtar eller för flygplan, och den inkluderar inte heller rätt att fiska.
På bältets bredd har inget universellt avtal utvecklats förutom att varje stat har rätt till minst tre sjömil. Påståenden över 12 sjömil (22 km) möter vanligtvis motstånd från andra stater, men på 1960- och 70-talet var en trend mot en gräns på 12 sjömil tydlig; bland cirka 40 stater som ansåg var Kina, Indien, Mexiko, Pakistan, Egypten och Sovjetunionen.
Särskilt från territorialvattnet är zoner i intilliggande öppet hav där kuststater inte gör anspråk på territoriella rättigheter men hävdar begränsad jurisdiktion för ett eller flera speciella ändamål. Dessa angränsande zoner på 6 till 12 sjömil (11 till 22 km) bortom territorialvatten hävdas oftast för verkställighet av tull- och sanitetsbestämmelser, men i vissa fall kan de upprättas för fiskeskydd eller för säkerhet. Dessutom skiljer sig från territorialvatten de påståenden som görs efter 1945 av många stater till kontinentalsockeln utanför deras stränder, i eller på vilka potentiellt värdefulla resurser kan finnas. Sådana påståenden möttes med liten invändning från andra stater när de var begränsade till själva hyllan utan att påverka statusen som öppet hav i vattnen ovan, men åtgärder från vissa stater, som Chile, Ecuador och Peru,som hävdade jurisdiktion över vatten såväl som hylla så mycket som 200 sjömil (370 km) till havs framkallade vidsträckt protest som motsvarade en oacceptabel utvidgning av territorialvatten.
En FN: s havsrättskonferens som sammankallades i Genève 1958 och där 86 nationer deltog utvecklade en konvention som bekräftar de allmänt vedertagna principerna om territorialhavets lagliga natur och rätten till oskyldig passage. Denna konvention trädde i kraft 1964 och hade sedan 1970 ratificerats av nästan 40 stater. En mer omfattande havsfördrag undertecknades av 117 nationer 1982. Se även öppet hav.
Den här artikeln reviderades senast och uppdaterades av Jeannette L. Nolen, biträdande redaktör.
