Socialförsäkring , allmänt försäkringsprogram som skyddar mot olika ekonomiska risker ( t.ex. inkomstbortfall på grund av sjukdom, ålderdom eller arbetslöshet) och där deltagande är obligatoriskt. Socialförsäkring anses vara en typ av social trygghet ( qv ), och faktiskt används de två termerna ibland omväxlande.
De första obligatoriska socialförsäkringsprogrammen i nationell skala upprättades i Tyskland under kansler Otto von Bismarck: sjukförsäkring 1883, arbetarersättning 1884 och ålders- och invaliditetspension 1889. Tysklands exempel följdes snart av Österrike och Ungern. Frågan om socialförsäkring någon annanstans i Europa dominerades av en debatt mellan dem som föredrog frivillig, subventionerad försäkring och de som förespråkade ett obligatoriskt system. Storbritannien antog nationell obligatorisk sjukförsäkring 1911 och utvidgade den kraftigt 1948. Efter 1920 antogs socialförsäkring på obligatorisk basis snabbt i hela Europa och på västra halvklotet. USA låg efter Europa; fram till 1935, med antagandet av socialförsäkringslagen,statliga försäkringsprogram var uteslutande ansvaret för statliga eller lokala myndigheter. De tre federala försäkringsprogrammen som antagits i USA sedan 1935 ger pensions- och efterlevandeförmåner, sjukvård för personer över 65 år och försäkring mot funktionshinder.
Socialförsäkringsprogram skiljer sig från privata försäkringar på flera sätt. Avgifterna är normalt obligatoriska och kan göras av den försäkrades arbetsgivare och staten samt av den försäkrade själv. Förmåner är inte lika strikt kopplade till avgifter som i privata försäkringar. Till exempel, för att programmen ska fungera för vissa sociala ändamål, ingår vissa grupper bland stödmottagarna även om de inte har bidragit under de tidsperioder som krävs. Förmåner kan höjas som svar på ökade levnadskostnader, vilket återigen försvagar kopplingen mellan avgifter och förmåner.
Socialförsäkring skiljer sig dock avsevärt från andra former av offentligt stöd. Socialförsäkringssystem tenderar att vara självfinansierande, med avgifter placerade i specifika fonder för det ändamålet. Eftersom utbetalningen av förmåner i allmänhet baseras på bidrag och inte på behov, avlägsnas nödvändigheten av ett medeltest. Förmåner blir en rättighet och varje stigma kopplat till att ta emot offentliga medel minskas. I vissa länder liknar socialförsäkringsprogram privata försäkringar i och med att de avgiftsnivåer som krävs avspeglar varierande risknivå. Till exempel kan bidrag till arbetslöshetsförsäkringsprogram för arbetsgivare med låga ansvarsfrihets- och uppsägningsnivåer vara lägre än för dem med högre priser.
Det finns stora variationer mellan länder i finansieringen av socialförsäkringsprogram. Australien, Sverige och Danmark är bland dem där staten bär en hög andel av kostnaderna. Kostnadsfördelningen varierar också inom varje land beroende på det aktuella programmet i fråga. Till exempel är det vanligt att arbetsgivare bär hela kostnaden för arbetskadeförsäkring. Se även programmet för social välfärd.
