Lämplighetslogik, en handlingsvy som involverar matchning av situationer, roller och regler. Lämplighetslogiken definierar en grund för beslutsfattande som är partisk mot vad sociala normer anser vara rätt snarare än vad kostnadsnytta-beräkningar anser bäst. Uppförande i en specifik situation sägs följa av reglerna som styr lämplig handlingssätt för en viss roll eller identitet. Reglerna som bestämmer lämpligheten är institutionaliserade i sociala metoder och upprätthålls över tid genom lärande. Lämplighetslogiken kan ge en organisation institutionell ordning, stabilitet och förutsägbarhet. Samtidigt kan det strida mot demokratiska principer genom att antyda att den tysta förståelsen ersätter kollektiv diskussion. Termen myntades av organisationsteoretikerna James G. March och Johan P. Olsen,men konceptet har länge varit ett viktigt tema i samhällsteorin.
Lämplighetslogiken skiljer sig ofta från konsekvensens logik. Det senare framkallar egenintresserade rationella aktörer med fasta preferenser och identiteter vars beteende bestäms av beräkningen av förväntad avkastning från alternativa val. Även om de två logikerna vanligtvis presenteras i ömsesidigt exklusiva termer, kan de också förstås som motsatta poler i ett enda kontinuum. Med tanke på osäkerhet och komplexitet kan analysen av en specifik situation på grundval av erfarenhet, expertkunskap eller intuition och med användning av kriterier för likhet, skillnad, analogi och metafor ge en mängd lämpliga alternativ. Ändå kan valet bland dessa innebära en bedömning av sannolikheten för olika konsekvenser och kostnader och fördelar med förväntade resultat. Även i sådana situationerrådande normer, övertygelser, rutiner, förfaranden, roller, organisationsformer eller tekniker antas tvinga kognitiva genvägar. Anledningen är att möjligheterna med uppmärksamhet, tolkning, bevisvalidering och minneshantering ses som ofullkomliga.
De två handlingsperspektiven har olika politiska konsekvenser. Lämplighetslogiken förutsätter att medlemmar i en politik följer regler för att de uppfattas som naturliga, giltiga och legitima. Regler kan ersättas eller ändras över tid genom processer för urval och anpassning. Denna syn betonar begreppet politisk gemenskap och dess definition av accepterade sociala relationer, liksom erkända roller som medborgare, byråkrat, vald politiker eller domstolstjänsteman. Däremot betonar den konsekventistiska logiken individuell egenintresse och betraktar den politiska ordningen som en sammanställning av rationella aktörspreferenser genom förhandlingsprocesser, förhandlingar och koalitionsbildning.
Även om lämplighetslogiken är en viktig faktor för att stora organisationer och politiska ordningar ska fungera effektivt är den förknippad med ineffektivitet, styvhet och inkrementalism. I samtida demokratier ger regler procedurell och materiell rättvisa och skyddar individer från myndigheternas och resursrika aktörers makt. I en alltmer komplicerad institutionaliserad miljö ökar emellertid handlingsområdet baserat på tyst förståelse, liksom de politiska möjligheterna för individer med ekonomiska eller intellektuella resurser.
