Eurokommunism , trend bland europeiska kommunistpartier mot oberoende från sovjetiska kommunistpartiets doktrin under 1970- och 80-talet. Med Mikhail Gorbatjovs uppmuntran gick alla kommunistiska partier oberoende kurser i slutet av 1980-talet, och 1990 hade begreppet Eurokommunism blivit måttligt.
Termen Eurocommunism myntades i mitten av 1970-talet och fick bred publicitet efter publiceringen av Eurocommunism and the State (1977) av den spanska kommunistledaren Santiago Carrillo. En anda av självständighet bland icke-styrande kommunistiska partier hade dock redan dykt upp strax före andra världskriget med tillväxten av populära fronter i den socialistiska politiken och fick dramatisk uppmuntran genom exemplet av Josip Broz Titos Jugoslavien från 1948 och framåt. Joseph Stalins regims överdrivenhet och sådana sovjetiska förtryck som krigsmakten i Ungern 1956 och invasionen av Tjeckoslovakien 1968 gjorde främmande för många kommunister i västländerna och tenderade att påskynda rörelsen mot oberoende politik och autonomi.
Den eurokommunistiska rörelsen avvisade medvetet underordnandet av alla kommunistiska partier till den en gång rådande sovjetiska doktrinen om en monolitisk världskommunistisk rörelse. Istället förväntades varje parti basera sin politik på traditioner och behov inom sitt eget land. Främjandet av eurokommunism tycktes sammanfalla med stagnationen eller nedgången hos många europeiska kommunistpartier. I Frankrike upplevde det en gång så kraftfulla franska kommunistpartiet, som i början av efterkrigstiden kunde befalla ungefär en tredjedel av den franska folkrösten, en kraftig nedgång under senare år. Dess ledare Georges Marchais och hans kamrater flirta kort med eurokommunism i slutet av 1970-talet - utan någon populär framgång. Å andra sidan förblev det italienska kommunistpartiet Italiens näst största parti, delvis genom att betona sitt oberoende i Moskva.Dess utländska kontakter och sympatier tycktes ligga mer hos de europeiska socialdemokraterna och arbetspartierna, och 1991 bytte det namn till Demokratiska partiet till vänster (förkortat till vänsternes demokrater 1998). Efter de demokratiska revolutionerna 1989 blev nästan alla kommunistpartier i Östeuropa socialdemokratiska partier i anda eller namn. Eurokommunism hade i själva verket blivit normen.
