City of Boerne v. Flores , fall där USA: s högsta domstol den 25 juni 1997 avgjorde (6–3) att Religious Freedom Restoration Act (RFRA) från 1993 överskred kongressens befogenheter. Enligt domstolen, även om lagen var konstitutionell angående federala handlingar, kunde den inte tillämpas på staterna.
I Boerne, Texas, hade den lokala katolska kyrkan, en traditionell byggnad i adobestil, blivit för liten för sin församling och 1993 ansökte Patrick F. Flores, ärkebiskopen i San Antonio, om tillstånd för att förstora kyrkan. Kommunfullmäktige förnekade tillståndet och citerade en förordning som syftade till att bevara dess historiska distrikt. Flores väckte talan och hävdade att förnekandet av tillståndet stred mot RFRA, som säger att "[g] övernattning inte väsentligen bör belasta en persons utövande av religion även om bördan härrör från en allmän tillämpningsregel." Lagen gällde de federala och statliga regeringarna.
RFRA kom tre år efter Employment Division, Department of Human Resources i Oregon v. Smith(1990), där Högsta domstolen dömde att en stat kunde neka arbetslöshetsförmåner till medlemmar av den indianska kyrkan som hade avskedats från sina jobb på grund av att de intog peyote för sakramentala ändamål; domstolen förklarade att lagar som är officiellt neutrala med avseende på religion kan tillämpas av regeringen. Som svar passerade kongressen RFRA, vilket gjorde det svårare för regeringar att åsidosätta religiösa friheter. Genom att utvidga lagen till statliga regeringar förlitade sig kongressen på fjortonde ändringsavsnittet 5, som gav det befogenhet att genomdriva bestämmelserna i det ändringsförslaget; den fjortonde ändringen kräver vederbörlig process innan berövar någon person liv, frihet eller egendom, och lika skydd enligt lagen.
I Flores avgjorde en federal tingsrätt för Boerne och hävdade att RFRA var författningsstridig. Den femte kretsdomstolen vände dock tillbaka genom att finna lagen konstitutionell.
Fallet argumenterades inför högsta domstolen den 19 februari 1997. Det ansåg att kongressen inte har obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning att anta lagar enligt avsnitt 5 i fjortonde ändringen. Kongressen har endast befogenhet att verkställa bestämmelserna, menade domstolen, men får inte ändra rätten som den verkställer. I själva verket har kongressen korrigerande befogenheter för att förhindra missbruk enligt fjortonde ändringen. För att illustrera denna punkt citerade domstolen rösträtten från 1965. Domstolen hade i flera fall fastställt denna handling och fann att kongressen hade rätt att anta starka "korrigerande och förebyggande åtgärder" för att korrigera "utbredd och ihållande rasdiskriminering" i Förenta staterna. I fallet med RFRAdomstolen fann att lagens lagstiftningshistoria saknade ”exempel på alla fall av allmänt tillämpliga lagar som antagits på grund av religiös överdrift de senaste 40 åren.” Vidare fann domstolen att handlingen var "så proportionell mot ett förmodat korrigerande eller förebyggande föremål att det inte kan förstås som lyhörd för, eller utformat för att förhindra, konstitutionellt beteende."
Dessutom fann domstolen att RFRA var för brett och skulle leda till intrång på alla regeringsnivåer. Domstolen undrade hur den skulle avgöra om statliga åtgärder väsentligen belastade en persons religionsfrihet. Domstolen drog slutsatsen att RFRA var ”ett betydande kongressintrång i staternas traditionella befogenheter och allmänna auktoritet” och var därför okonstitutionell när den tillämpades på stater. Beslutet från den femte kretsen omvändes.
